Visa-grejen

Vad var det som hände egentligen?

Jag skulle köpa en banan var tanken. Jag kilar in på pressbyrån och ska göra mina inköp. Jag plockar även på mig en center med mörk choklad. Så upptäcker jag att man kan köpa biljett till flygbussarna och tycker att det är en bra grej.

Framme vid kassan stoppar jag i kortet i babsen och försäljaren börjar prata. Han tycker att jag ska ta två bananer och eftersom jag nog skulle behöva en till senare så tackar jag ja. Jag knappar in min kod och ska hämta bananen då han ber om min uppmärksamhet för att han ska visa biljetten. Han börjar peka på olika rader på biljetten och jag blir som uppslukad i informationen. Han visar vilken gate och allt. Mitt Visa-kort är helt bortglömt genom den distraktionen. På väg ut tar jag min andra banan och går till gaten som han hänvisat till och bussen står där och jag åker iväg. 

Jag hade tänkt att växla pengar på Arlanda och även inhandla en skönhetsprodukt som inte finns i Kina. Jag går till taxfreen först. Väl i kassan så börjar hon prata om tuben jag ska köpa och så säger hon priset, varpå jag tittar ner i plånboken och säger "Jag hoppas du nyss fick mitt kort." Men så var det inte. Svetten kommer på ögonblicket och jag ser mitt kort sitta i babsen på pressbyrån på T-centralen. Jag ringer dit och får det bekräftat.

Vad göra? Jag går bort till servicecentret och frågar vad jag ska göra och de säger bara att jag ska ringa och spärra det. Så jag ringer upp min bank i Uppsala. Vi kommer fram till att bästa lösningen är om jag förde över alla pengar jag har på visa-kortet till ett skyddat sparkonto och att någon jag kände (det blev sofie) sprang förbi Pressbyrån och hämtade det och sedan skickade kortet till mig på posten. Så har nu skett.

Jag tror man kan säga att det var helt mitt fel (Marie kan dock hälsa sina kollegor i Pressbyråbutikerna att inte distrahera kunderna när det ska genomföra så där svåra moment som betala med visa-kort) och jag tror att detta är ett resultat av det psykologiska fenomenet "självuppfyllande profetian". Jag har ju bara gått och väntat på att något skulle gå fel... Typiskt också!